In riding a horse, we borrow freedom - Helen Thompson

Jag älskar den där hästen! Hon lyser verkligen upp tillvaron. Hon kan gå lugnt och sega runt slingan och sen pang kan hon bli jätteframåt och pigg, och lika snabbt sakta ner till det där lunkande tempot igen. Red slingan i morse och hon var underbar! Första gången vi travade runt slingan sedan skadan och den allt för långa vilan.

I början var hon rätt tittig av sig, eftersom det var hästar runt omkring henne, vaktmästaren startade traktorn och hovslagaren skodde hästar inne i stallet, men när vi väl kom en bit ner på slingan så släppte det och hon bara skrittade på lång tygel.
Hon blev riktigt alert när jag började ta tygeln. "Vi ska springa, vi ska springa" tänkte hon nog när hon trippade fram över den snötäckta skogsvägen. Jag behövde bara länga tygeln lite grann och nästan bara viska "brokk" (trav på isländska) så manade hon själv på till trav med stora och mjuka steg.
Vi travade väl i en 20 meter innan jag saktade av henne igen. Då hade hon vaknat. Huvudet halvhögt uppe, öronen framåtpekande och trippande framben. Efter ytterliggare 10 meter lunkade hon på igen som i början.
När vi skrittat en längre sträcka tog jag tygeln igen och så vaknade hon igen, sen längde jag tygeln lite och sa "brokk" så travade vi 20 meter igen. Så kom vi till en kurva där jag saktade av till skritt och efter kurvan manade jag på till trav igen, och älskade hästen börjar trava, sen lägger jag ytterskänkeln något bak och vrider ut bäckenet och glória fattar galopp ♥

Lite problem med nedsaktningen, tyckte jag behövde ta mer i tygeln än vad jag ville för att hon skulle sakta ner... Måste träna mer på avsaktningar helt enkelt.

Tog en liten sväng barbacka ner förbi hingstarna påväg till hagen, och hon brydde sig knte om dom hon bara traskade på som vanligt. Gullhöna ♥

Kram